Press.

Teater KAOS förbereder BEKLAGAR SORGEN inför 2013/2014/2015 (läs mer under Aktuellt)

Nedlagd produktion

Genomdraget är ett hiskligt experiment kring konsten och samhället, fiktionen och verkligheten. Genomdraget är ett nyskapande allkonstverk, som tvingar olika sceniska uttryck att integrera med varandra. Genomdraget liknar inte någonting vi tidigare sett på en svensk teaterscen.

Planerad premiär för Genomdraget var hösten 2010, men efter tre års förberedelser så tvingades vi lägga ner produktionen. Kulturrådet avslog den mycket genomarbetade ansökan, vilket innebar att produktionen inte kunde genomföras.

Avgörande brister på Kulturrådet

Kejsarens nya fördelningspolitik.

Kulturrådet framhäver alltid att bidragen fördelas enligt givna kriterier, där konstnärlig kvalitet på de sökandes produktioner är huvudkriteriet. Kulturrådet säger också att en referensgrupp, med proffs från branschen, har koll på de sökande. Kulturrådet menar att bidragsfördelningen därmed sker helt korrekt, och konsekvent. Inget av detta är sant.

Den 25 mars 2013 offentliggjorde Kulturrådet den senaste bidragsfördelningen för fria scenkonstaktörer;

”Referensgruppen har konstaterat att det vid detta fördelningstillfälle har funnits ett stort antal ansökningar som bedömts vara intressanta ur såväl ett konstnärligt som ur ett kulturpolitiskt perspektiv. Det sammanlagda ansökta beloppet motsvarar dock en betydligt högre summa än vad som finns tillgängligt att fördela.”

Kulturrådet formuleras sig som om den tillgängliga summan på 4 miljoner är statisk, en fastlåst förutsättning vid bidragsfördelningen. Så är det självklart inte. Det är Kulturrådet själva (dvs referensgruppen) som väljer att endast dela ut 4 miljoner till den fria scenkonsten över hela Sverige (totalt har man 58 miljoner att fördela). Men oavsett vilka kvaliteér som presenteras i ansökningarna, så finns det bara 4 miljoner att slåss om för de fria scenaktörerna. Varför? Mer om det längre ner.

I beslutet radar Kulturrådet upp olika kulturpolitiska hänsyn vid fördelningstillfället. Personligen har jag svårt att orientera mig i de svepande och heltäckande formuleringarna. Eller vad sägs om följande citat ”syftet med stödet är att främja kvalitet, mångfald och förnyelse samt annan kulturpolitiskt värdefull utveckling inom det fria kulturlivet”. Istället för en riktad kulturpolitik har vi en fördelningspolitik reducerad ned till någonting annat. Vem bestämmer egentligen vad, och på vilka grunder?

Kulturrådet hävdar att besluten inte är påverkade av olika jävsituationer i referensgruppen. Så här ser jävsituationen ut enligt beslut den 2013-03-25:

Totalt 124 sökande (21 bifall).

Av 17 ansökningar med jäv, har 8 stycken stycken beviljats bidrag (47%).

Av 107 ansökningar utan jäv har 13 beviljats bidrag (12%).

Jävsituation finns i 14% av ansökningarna, men i 38% av bifallen.

Av 17 ansökningar med jäv, har 9 avslagits (53%)
Av 107 ansökningar utan jäv, har 94 avslagits (88%)

En av referenspersonerna (Olof Hansson) har en jävsituation i fem av de sökande produktionerna. Fyra av dessa har beviljats bidrag.

Om jag kände folk i referensgruppen, så skulle alltså chanserna till bidrag för Teater KAOS öka dramatiskt (nu blev det istället ännu ett avslag, denna gång till Beklagar sorgen).

Jag hävdar att Teater KAOS produktioner är berättigade till bidrag på rent konstnärliga grunder. Tar man även hänsyn till följande kulturpolitiska formulering i beslutet, så blir det än mer obegripligt hur Beklagar sorgen undanhålls bidrag;

”Kulturrådet prioriterar verksamhet som vänder sig till barn och unga och ser positivt på samverkan mellan olika aktörer. Vidare prioriteras organisationer som har en omfattande turnéverksamhet och en ambition att nå nya publikgrupper. Internationellt samarbete bedöms som positivt. Vid fördelning av bidrag beaktar Kulturrådet ansökningar som speglar samhällets mångfald. Bidragsgivningen skall under året präglas av ett jämställdhets-, mångfalds- och barn- och ungdomsperspektiv, samt även främja ett internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete.”

Läser man detta stycke och jämför med ansökan för Beklagar sorgen, så ser man att det är perfectmatch. Därtill är Teater KAOS meritlista ypperligt konkurrensmässig.

”Jag hävdar att Teater KAOS produktioner är berättigade till bidrag på rent konstnärliga grunder. Tar man även hänsyn till följande kulturpolitiska formulering i beslutet, så blir det än mer obegripligt hur Beklagar sorgen undanhålls bidrag”

Mina historiska erfarenheter av Kulturrådets fördelningspolitik;

Konstnärlig kvalitet

När jag i slutet på 80-talet började söka pengar till fri scenkonst från Kulturrådet, fick jag veta att det finns två typer av bidrag att söka; Verksamhetsbidrag respektive bidrag till projekt/enskilda produktioner. För att söka verksamhetsbidrag krävdes att man presenterade minst två premiärer och 60 föreställningar/år. Att välja en verksamhetsform baserat på enskilda produktioner, blev för mig därför en självklarhet – Jag vill vara fri att lägga all kraft och kreativitet i den aktuella produktionen, för maximal konstnärlig och produktionsmässig kvalitet varje gång. Inga parallella processer och aktiviteter skall få dränera sublimeringsförmågan. För mig är kvalitet inte bara viktigare än kvantitet. Kvalitet är allt. En produktion får gärna ta tid, för utan kvalitet på den enskilda teaterproduktionen så kan jag lika gärna vara bagare, eller fiskerikonsulent.

Kulturrådet poängterade i sina riktlinjer, då som nu, att konstnärlig kvalitet premieras först och högst. Allt annat lika. Detta lugnade mig då. Jag trodde helt enkelt att Kulturrådet var mån om den konstnärliga kvaliteten på den fria svenska teatern. Idag har jag andra erfarenheter.

Kulturrådet mörkar sina brister

I en offentlig debatt på Nummer.se (2009, se länk – debatt/artiklar), så bjöd Kulturrådet in mig för att diskutera motiven till rådets beslut att inte stödja Teater KAOS teaterproduktioner med bidrag. Man sa sig föredra enskilda samtal, framför offentligheten. Bakom stängda dörrar visade det sig att att handläggare Jochum Landin och enhetschef Mika Romanus inte tänkte redovisa några argument för mig och min kollega. Jag minns inte, påstår nu Landin, och bläddrar förstrött i en pappershög.

När jag framlade fakta om Teater KAOS framgångsrika produktioner – så kontrade Landin och Romanus med att detta egentligen inte har någon betydelse när bidragspengarna skall fördelas. Rådets beslut grundar sig helt och hållet på vad deras proffsiga referensgrupp tycker om de sökandes konstnärliga kvalitet, förtydliga Romanus. Så la hon till; Och konstnärlig kvalitet går ju inte att diskutera, eller hur? Den retoriska frågan ställdes med en illa dold överlägsenhet. En tanke passerar; Om Kulturrådet anser att konstnärlig kvalitet inte kan diskuteras – vad samtalar då referensgruppen om?

Jag har ringt runt till samtliga personer i Kulturrådets referensgrupp för fri teater, för att gräva lite djupare (2005). Ingen av dem kunde svara på frågan varför Teater KAOS ansökningar inte genererar några bidrag. Jag frågade då vad vederbörande tycker om Teater KAOS verksamhet och produktioner (Teater KAOS har existerat sedan 1987, och gett 430 föreställningar). Svaret var entydigt: Ingen hade sett Teater KAOS. Man visste inte vad Teater KAOS är för något.

Teater KAOS har fått små bidrag på 90-talet (totalt 265.000), men oftast har handläggaren (först Veronica Lampa, sedan Jochum Landin) dragit till med sin standardformulering, citat ”Referensgruppen gillade ansökan, men tyvär stod den sig inte i konkurrensen”. Utöver denna intränade fras får man ingenting veta. Ett år brukar en ansökan från Teater KAOS ta att sammanställa, men då är den också genomtänkt och processad nära de konstnärliga förberedelserna. 15 år senare får jag alltså veta att allt arbete varit bortkastat, att ansökningarna inte behandlas utifrån sin egna kvalitet. Och nu sitter jag framför Landin och Romanus som är tvungna och försvara eländet. Både Landin och Romanus vet att referensgruppen har noll koll på Teater KAOS. Jag beklagar, säger Romanus. Beklagar vad? Hon menar förstås att referensgruppen borde sköta sitt arbete i enlighet med uppdraget. Jag menar något betydligt allvarligare: Den fria svenska teatern skulle kunna vara både intressantare och mer dynamisk, än vad den är idag. Men den utvecklingen motarbetas av Kulturrådet, och dess referensgrupp.

”Jag har ringt runt till samtliga personer i Kulturrådets referensgrupp för fri teater, för att gräva lite djupare (2005). Ingen av dem kunde svara på frågan varför Teater KAOS ansökningar inte genererar några bidrag.”

Till Damaskus I-II-III

Till Damaskus I-II-III lades ned efter Kulturrådets två avslag på bidragsansökan 2002 och 2003 (produktionsförberedelserna hade då pågått under flera år). Men ett halvår senare kom ett stöd från Konstnärsnämnden, och repetitionerna kunde återupptas (jag hade då jobbat i en norsk tv-serie, som regissör och skådespelare, för att kunna delfinansiera Till Damaskus produktionen). Efter tre års arbete kunde det tvåmastiga cirkustältet resas på Långholmen och Till Damaskus I-II-III hade premiär sommaren 2004 (I huvudrollerna Duncan Greeen, Anna Ulrika Ericsson, Lindy Larsson och Henrik Dorsin). Ett stöd på 100.000 var skillnaden mellan liv och död. Inte så att 100.000 räckte särskilt långt, men att någon såg, att någon läst ansökan och tagit den på allvar, det stärkte genomförandekraften. Ordförande för Konstnärsnämndens referensgrupp (Thomas Oredson) var insatt i Teater KAOS gedigna bakgrund, och han ansåg att ansökan var den bästa som kom dom tillhanda 2003 (det var därför logiskt att Teater KAOS fick mest pengar av alla 2003). Det var alltså samma ansökan som Kulturrådet lättvindigt ignorerade helt, eftersom deras referensgrupp (ordf. Karin Helander, Ingrid Kyrö resp. Karin Enberg) inte visste vad Teater KAOS var för något. Trots allt gratisarbete så gick produktionen 300.000 back (personligt banklån). Vi gav Kulturrådet chansen att rätta till sina misstag och sökte 2004, efter spelperioden, för tredje gången ett bidrag på 300.000. Ansökan avslogs förstås (trots att referensgruppens ordförande såg föreställningen, och ångrade sina två första beslut i efterhand).

När Jochum Landin var nytillträdd som handläggare på Kulturrådet (2004), så hade jag och Nina Holst (produktionsassist, Till Damaskus I-II-III) ett möte med honom. Landin tyckte också att det var märkligt att Teater KAOS inte fått bidrag till Till Damaskus I-II-III, varken 2002 eller 2003, eftersom det är en så framgångsrik och konkurrenskraftig teater (vilket han kände till personligen). Men därefter så måste Landin ha anpassat sig till den bisarra bidragskulturen på Kulturrådet.

Slutspel/Mor Pegg

2006 avslogs vår ansökan till produktionen Slutspel (Beckett). Trots att den konstnärliga processen var långt gången (Claes Ljungmark och Mats Flink var tänkta i huvudrollerna), så tvingades vi därför att lägga ner även den produktionen. Några år senare genomfördes istället en lågbudgetvariant – baserad på tematiken i Slutspel – föreställningen Mor Pegg. Dom fyra rollerna i Slutspel reducerades till två vilsna själar som tampas med livets mysterium; Världens materialitet som ett ständigt pågående skeende, med upprepningar utan egentlig mening, annat än att vara till. Även denna produktion fick avslag på ansökan hos Kulturrådet (2007). Vi, jag och min motspelare, hade dock bestämt oss. Vi flyttade ut i skogarna utanför Skinnskatteberg, bodde nästan gratis i en värmestuga, skötte produktionen från köksbordet och repeterade i en blåsig lada. Efter ett halvår kom en gratisarbetande ljuskille och hängde upp några lampor. Sen började vi spela inför publik i Västmanlands och Stockholms län.

Mor Pegg är ett typexempel på teater som bara tillkommer utanför institutionerna. När Stockholms Stadsteatern sätter upp Slutspel så följer man dramatikerns regianvisningar till punkt och pricka. Mor Pegg var någonting helt annat, ändå inte. Och vem i Sverige, utöver Teater KAOS, vågar och kan sätta upp ett tvåmastat cirkustält och iscensätta alla tre delarna av Till Damaskus? Att dessutom göra det utan en enda krona i stöd från Kulturrådet, är att överträffa det omöjliga. Läste man i referengruppen överhuvudtaget ansökningarna? Om någon i gruppen gjorde det, så kliv gärna fram och berätta hur du läste in besluten – noll kronor. Ansökan till Mor Pegg och Till Damaskus I-II-III håller extremt hög nivå, vilket vem som helst gärna får checka. Kulturförvaltningen i Stockholm (handläggare Pia Paglia-Lunga resp. Monica Christensen) gjorde helt andra bedömningar än Kulturrådet, och beviljade både Mor Pegg och Till Damskus I-II-III rejäla produktionsstöd.

Teater KAOS trovärdighet …

För en kunnig och intresserad bidragsgivare är Teater KAOS extremt trovärdig. Under 20 år har Teater KAOS producerat teater i linje med ansökningarnas högt ställda målsättningar. Och Teater KAOS produktionsmodell, där vi söker små bidrag till konkreta produktioner, borde vara som en våt dröm för en bidragsgivare med begränsade resurser och höga konstnärliga ambitioner (samtliga ansökningar/redovisningar är bevarade och tillgängliga. En utförlig presentation av produktionerna finns på hemsidan). Teater KAOS framgångsrika och konkurrenskraftiga teater har producerats med ett snittbidrag på förnedrande 12.000kr/år från Kulturrådet (Ingenting de senaste 14 åren. Totalt 265.000 på 25 år). Hade Teater KAOS erhållit bidrag efter förtjänst/resultat så hade vi kommit betydligt längre, och producerat än mer teater. Teaterns totala omsättning är cirka 7 miljoner, och det ekonomiska underskottet (bl.a. ett banklån) uppgår idag till en miljon kronor.

Den konstnärliga kvaliteten på Teater KAOS produktioner står sig väl, i en jämförelse med de stora bidragsvinnarna de senaste 20-25 åren. Men det vet man ju inte – om man inte känner till teaterns existens. Och om man inte känner till en teater KAOS historiska verksamhet – hur ska man då kunna tro att Teater KAOS är kapabel till det höga målsättningarna i ansökningarna?

Några jämförelser

I villfarelsen att bidragsfördelningen sker korrekt höll jag mig i 15 år ödmjuk inför Kulturrådets beslut. Men de senaste 10 åren har jag granskat rådet och referensgruppens agerande, och då framträder en helt annan bild än den som sprids av rådet själva. Vad går fördelningspolitiken ut på, egentligen? För mig framstår det enbart som om man låtsas ha en fördelningspolitik.

Kulturrådet har i över 30 år värderat Fria Teatern i Högdalen (konstnärlig ledare Birgitta Sundberg) som en av de mest värdefulla teatrarna i Sverige. År efter år får teatern miljonbelopp i bidrag. Om vi gör ett tankeexperiment och låter Fria Teatern byta produktioner med Teater KAOS de senaste 25 åren, så menar jag att ingen skulle hävda att Fria Teatern därmed inte förtjänar sina årliga miljonbidrag. Någon skulle kanske t.o.m. tycka att den konstnärliga kvaliteten på Fria teatern ökar i samband med denna rokad. Men i stort så skulle ingen bry sig, allra minst referensgruppen. Under de år som Fria Teatern spelade Bamse (i maskeradkostymer), så framförde Teater KAOS Ett moln i byxor (Majakovskij). Kulturrådet fortsatte sin invanda rörelse och hällde miljonerna över Bamse. Trots nästan 200 föreställningar, och hyllningar i 30 tidningar, så fick Ett moln i byxor inte en krona i bidrag.

Orionteatern producerade inte en enda produktion under några år – utan att det påverkade bidragen. Orionteatern får varje år mest pengar av alla i hela Sverige – oavsett om den gör teater eller inte. Jag missunnar inte Fria Teatern, Orionteatern eller några andra teateraktörer att få bidrag. Tvärtom. Men nu är det så att pengarna är ytterst begränsade, och vi är många som – med rätta – gör anspråk på dem. Eftersom inte alla kan få pengar, så undrar jag varför nästan alla bidragspengar institutionaliseras, när de är avsedda för den kvalitativa fria teatern?

”Läste man i referensgruppen överhuvudtaget ansökningarna? Om någon i gruppen gjorde det, så kliv gärna fram och berätta hur du läste in besluten – noll kronor.”

Vilken fördelningspolitik skall vi ha?

Situationen är idag exakt densamma. Kulturrådet filar nogsamt på sina formuleringar kring fördelningspolitiken – kulissen framför eländet – men kvaliteten på en fria svenska scenkonsten bryr man sig inte om. Någon utvärdering av de sökandes faktiska kvaliteér görs inte. Det behövs inte. Besluten är tagna redan på förhand. Enligt reglementet har man rätt att mörka alla sina motiv bakom besluten – vilket utnyttjas maximalt.

Varför skapa och försvara ett system och excluderar större delen Sveriges fria scenkonstnärer? Dagens bidragssystem för fria scenkonst härmar det systemet som vi har med teaterinstitutionerna. Dom som är inne har sitt på det torra, och resten för klara sig själva i kylan. Det är långt ifrån de ädla kriterier, som Kulturrådet och referensgruppen påstår sig styras utav.

Den fria teaterbranschen är inget 2/3-delars samhälle, det är en 6/100-delars värld. För att försvara detta tvingas man ljuga om att det är konstnärlig kvalitet som styr pengarna. För att täcka över den lögnen, så tvingas man påstå att konstnärlig kvalitet inte går att diskutera. Min fråga är – vad diskuterar man inom referensgruppen, om det inte är konstnärlig kvalitet? Kokar allt ner till tycke och smak, kryddat med egna agendor?

Kulturrådets bakvända bidragspolitik diskuteras aldrig. Varför? Riksrevisionen har gjort en genomgripande granskning av den statliga bidragspolitiken och är mycket kritisk i sin rapport (huvudkritiken är densamma som jag för fram, känd för alla). Var är mediernas uppföljning? Varför diskuterar vi inte hur bidragen skulle kunna fördelas istället för som nu? Idag bär bidragen en infrastruktur av några få teaterhus (som vi därmed kan kalla De fria institutionerna). Pengarna går alltså i huvudsak till hyror, och några få konstnärer knutna till husen. Genom att år efter år ge nästan alla pengar till några få teaterhus (som ofta står tomma och oanvända), så kan dessa teatrar i större utsträckning betala löner, sociala avgifter och moms. Under några år var man på Kulturrådet öppen med att detta var skälet till den aktuella bidragsfördelningen, men idag låtsas man åter igen som om det handlar om konstnärlig kvalitet. Det finns röster som kallar dessa teaterhus för ”De professionella fria teatrarna” (t.ex. Anna Carlson, ordf. Teaterförbundet). Undertexten är att de som inte kan betala löner, sociala avgifter och moms är teateramatörerna. Det är listigt – för på så vis lyckas man med att både vara nedlåtande mot de fria scenkonstnärerna och samtidigt manipulera bort debatten från konstnärlig kvalitet. Men vem vinner på det? Vem skall försvara den fria scenkonsten, när alla som får plats i media talar i egen sak och undviker kärnfrågorna – Hur skall vi göra för att bidragen skall hamna hos den teater som producerar den högsta konstnärliga kvaliteten? Vad är konstnärlig kvalitet? Vilket bidragssystem skall vi ha för att det ska kunna leva upp till det krav på dynamisk, som den fria scenkonsten ställer på det?

Det existerar alltså inte samma möjligheter för alla att få bidrag i den påstådda öppna konkurrensen – där konstnärlig kvalitet sägs premieras högst. Uppskattningsvis får hela den fria scenkonsten i Sverige dela på 8 % (några miljoner) av den totala bidragskakan. Alla andra pengar (cirka 52 miljoner/år) är bokade på förhand av teaterhusen (De fria institutionerna). Kulturrådet skulle på en rak fråga svara att det inte alls handlar om några på förhand garanterade pengar. Men tittar man på hur bidragen fördelats de senaste 25 åren, så framträder sanningen. Kulturrådet bygger några fria institutioner för alla pengarna, istället för att registrera vart den konstnärliga kvalitet existerar. Det gör ju också jobbet för referensgruppen väldigt enkelt. Man träffas några timmar och klubbar igenom en kopia på föregående års beslut. Att det inte finns några pengar kvar till den kvalitativa fria teatern, inklusive nya generationer teaterarbetare, tycks inte bekymra de ansvariga. Jag anser att hela det inpyrda systemet borde reformeras ifrån grunden.

Jag anser att bidragen till den fria scenkonstsektorn skall stötta den teater som visar mod, kapacitet och egensinne – det vi skulle kunna kalla konstnärlig kvalitet – oavsett var den uppstår. Vad är annars skillnaden på den fria teatern och institutionsteatern? Alternativet är att korrigera kriterierna efter hur bidragsfördelningen i praktiken fungerar. Då vet alla sökande vad som gäller. Varför är det accepterat att regeringens verkställande organ säger en sak och gör en annan?

Enligt Kulturrådets administration är det referensgruppen som är ansvarig för bidragsfördelningen (referensgruppen tillsätts internt, och deras arbete granskas inte av någon). Varför behöver inte referensgruppen förklara hur man motiverar sin passiva och konservativa hållning (som inte alls följer arbetsdirektiven)? Vilka visioner har man med pengarna? Hur går det till när referensgruppen träffas några timmar/år för att ta beslut om 250 ansökningar? Hur ser man på den fria scenkonsten (och bidragen) i ett 10-årigt perspektiv?

Det finns konstruktiva förslag på hur bidrag till den fria svenska scenkonsten skulle kunna fungera betydligt mer kreativt och dynamiskt än idag. Genomgripande förslag, som skulle vitalisera teatersverige. Men var finns intresset för detta? Var är debatten? Många frigruppsaktörer slår gärna på politiska trummor på scenen. Men när det gäller fördelningspolitik i den egna plaskdammen, så är det märkvärdigt tyst.

Jag anser att vi, istället för dagens konservativa system, borde titta på följande modell: Det måste finnas spelplatser för den fria scenkonsten, detta skall stat och kommun ombesörja (liksom att det finns repetitionslokaler). En kreativ producent på varje spelplats ser till att den mest livfulla teatern bereds plats på scenen. Scenen utnyttjas maximalt, med en rullande repertoar. Utöver detta är det Kulturrådets uppgift att fördela produktionspengar till de produktioner som förtjänar det mest. Enligt mig är detta den mest dynamiska och rimliga modellen för att bevara och utveckla det bästa inom fri svensk teater. Vad jag förstår så är det ungefär så det fungerar på dansområdet (med t.ex. Moderna dansteaterscenen på Skeppsholmen, Stockholm), så varför inte på teaterområdet?

Avslutningsvis

Under rådande omständigheter tvingades Teater KAOS, efter 20 framgångsrika år, att sluta producera teater. Kulturrådets avslag 2010 på ansökan för den unika originalidén GENOMDRAGET var dråpslaget. All teater kan inte reduceras ner till två galna och gratisarbetande konstnärer, och GENOMDRAGET hade ett helt annat anslag.

Men teaterpassionen är svårläckt, och konsten omutlig. 2013/2014/2015 kommer Teater KAOS tillbaka med superlågbudgetproduktionen Beklagar sorgen (arbetsnamn).

Det är svårt att producera teater utan pengar. Att Kulturrådets referensgrupp väljer att ignorera även Beklagar sorgen är ett nytt dråpslag, ytterligare ett hugg i ryggen. Kulturrådets metodiska slaktande av Teater KAOS skulle krossa vilken normal teateraktör som helst. Men Teater KAOS är inte som de flesta, vi är unika. Vi fortsätter. Teater KAOS har i 20 år visat att referensgruppen tar felaktiga beslut år efter år. Det är för djävligt att vi ska tvingas göra det igen, pga nepotism på Kulturrådet.

Jag hoppas att landets granskande kulturjournalister följer upp bidragsbeslutet på Kulturrådet 2013. Eftersom Borgen Kulturrådet har djupa vallgravar mot journalister, så kan det vara svårt att locka fram sanningen. Jag föreslår istället följande; Av de 103 ansökningar som inte fick en krona i mars 2013, så kommer de flesta produktioner att försvinna i tomma intet (varför skrivs det aldrig om detta?). Men inte alla. Och de 21 produktioner som fick små produktionsbidrag skall genomföras. Parallellt har vi repertoaren på de fria institutionerna – de med garanterade årliga miljonbidrag. Det är ”enkelt” att det närmaste året jämföra resultaten – den konstnärliga och kulturpolitiska kvaliteten på produktionerna – och relatera dem till bidragsfördelningen. Står kvaliteten i tydlig relation till bidragens storlek?

/Max Lundqvist

Kulturrådet har ingen kulturpolitik. Läs hela pressmeddelandet PDF / Word.

Teater KAOS 1987-2008 statistik och fakta